…hänger som ett svart moln över mitt samvete!
Jag hinner ju aldrig skriva nåt!
Nu hinner jag, men nu har jag liksom inget att skriva om, typiskt va?
Jocke skäller på mig och säger att jag är tråkig, han hotar med skilsmässa och stryk…
Jag skulle kunna skriva några rader om min vikt, ganska ointressant, men jag vet ju att det finns folk därute som faktiskt bryr sig om sånt, så här kommer en ungefärlig redovisning av den senaste veckan:
Förra tisdagen: 143 kg.
Idag: Kanske runt ett ton.
Och det är faktiskt helt ärligt precis så det känns!
Hur kan folk vara så dumma att de blir gravida mer än en gång?? Jag sällar mig ju till den skaran, så nu kastar jag sten i glashus för fullt, men det kan inte hjälpas.
Och hur kan folk gratulera den stackare som precis begått det fatala misstaget att bli på smällen en andra gång!?
Det logiska att göra när någon kommer och berättar att de väntar barn nr 2 är ju att örfila upp stackaren och skrika fula ord rakt i ansiktet på den arma kvinnan!
Och för de som kommer och väntar barn 3,4 eller 5 (!!!) är ju barmhärtighetsmord det enda rätta.
Varför dååååååå??? Undrar den som aldrig varit gravid…
Jo, för att:
Man tappar all kondition och ork, och blir anfådd av att prata, vilket resulterar i att man låter som snuskiga farbror Barbro när man bara försöker föra en normal konversation…
Man sväller! Över hela kroppen!
Man börjar bete sig märkligt, ta mitt rengöringsmedelsberoende t.ex…
Man måste upp och kissa 25 gångar per natt!
Man kräks i tid och otid.
Skelettet luckras upp och man tvingas röra sig som en 96-årig farbror med bajs i kallingarna!
Man når inte att raka sig!! Där man är van att raka sig! Det växer inget gräs på en racingbana, OK!?
Man liksom tappar sin sexappeal.
Sen ska ungen ut. Det är en historia för sig.
Sen älskar man ungen så totalt och gränslöst mycket att man har dåligt samvete varje dag för någonting och så kommer det vara… Det ska nog vara så.
Idag t.ex har jag dåligt samvete för att jag och Marvin blev osams innan vi struttade iväg till dagmamman…
Han ville inte åka vagn, han ville bli buren. Jag ville att han skulle åka vagn.
Tårar och snor som sprutar från det lilla barnet och en tagg i mammahjärtat som kommer sitta där tills det inträffar något annat som jag kan ha dåligt sambete över.
Nästa gång ska jag bära honom.
Det är ju inte långt och kiropraktorerna behöver väl jobb de oxå…?
